Jag har börjat föra bok igen. Ingen loggbok i egentlig mening – inga klockslag, inga distanser. Snarare meningar som följer efter mig hem, när jag redan står vid bryggan och egentligen borde göra något annat.
Idag: dimma till middagstid, sedan ett ljus så skarpt att tallarna nästan såg svarta ut mot himlen. Jag gav mig ut ensam, båten lastad med inget annat än en termos och bågen, som låg bredvid mig hela tiden, orörd. Ibland räcker det att den finns där. Som en vän som inte behöver säga något för att ändå kännas.
Jag stannade till i en vik jag känt i åratal, och ändå såg den annorlunda ut idag – vattnet lite mörkare, klipporna lite varmare, som om sommaren hade bestämt sig för att visa sig en sista gång innan hösten kommer.
Jag satt där, längre än planerat. Ingen anledning. Bara känslan av att tiden går annorlunda här, långsammare, ärligare. Bågen låg kvar där den låg. Jag rörde den aldrig.
På vägen tillbaka tänkte jag på någon jag skulle vilja berätta för – hur ljuset såg ut idag, hur stilla vattnet var, hur lite jag egentligen behövde för att känna mig nöjd. Vissa människor bär vi med oss, även när de inte är där.
Jag skriver ner det nu, innan det bleknar. Inte för att jag är rädd att glömma det. Utan för att jag gillar känslan av att uppleva det en gång till, medan jag skriver. Som om dagen händer en andra gång, bara tystare.
Mellan Skären.
Mellan natur och människa.
Mellan erfarenhet och tillit.
