Morgonen börjar stilla vid vattnet nedanför Dalarö.
Ett tunt dis vilar över skärgården och får öarna att för ett ögonblick nästan sväva. Solens första strålar sveper över de släta granithällarna, måsar glider ljudlöst över vattnet och någonstans mellan tallarna blandas doften av nykokt kaffe med den salta luften från Östersjön.
Kanoterna väntar redan vid bryggan.
Vattentäta packpåsar läggs på plats. Paddlarna hittar sin plats. Bågarna säkras omsorgsfullt. Ingen har bråttom. Det känns inte som början på ett program. Snarare som att en liten grupp vänner ger sig ut på en dag som inte låter sig planeras.
Efter bara några paddeltag försvinner hotellet bakom träden.
Framför oss öppnar sig skärgården.
Vattnet blir lugnare.
Rörelserna blir mjukare.
För varje paddeltag känns vardagen lite längre bort.
Vi glider genom smala sund ut mot öppnare vatten. Små röda stugor ligger tätt intill graniten, tallarna verkar växa direkt ur klipporna och sjöfåglar följer oss en stund innan de åter försvinner ut över havet.
Skärgården visar vägen.
Inte vi.
Om och om igen går vi i land.
Inte för att ett schema säger det.
Utan för att en plats bjuder in oss att stanna.
Kanske en liten ö med solvarm granit.
Kanske en skyddad vik.
Kanske bara en klippa där det känns som om hela skärgården breder ut sig framför oss.
Medan kaffet långsamt kokar över elden tar vi fram våra bågar.
Här ute förändras Instinktivt Bågskytte.
Det handlar inte längre om att träffa ett mål.
Det handlar om att landa.
I sin egen rytm.
I sin egen kropp.
I nuet.
Ljudet av en pil.
Eldens stilla sprakande.
Vinden som rör sig genom tallarna.
Ofta behövs inget mer.
På eftermiddagen bär vattnet oss vidare mellan öarna. Vinden friskar i lite. Små vågor dansar mot kanoterna. Bakom varje udde väntar ett nytt landskap.
Högt ovanför oss kretsar en havsörn.
Kanske hittar vi en plats där vi för en stund är de enda människorna.
Varje dag väljer skärgården själv vilka berättelser den vill berätta.
Mot kvällen söker vi oss till en sista plats vid vattnet.
Elden tänds ännu en gång.
Den lågt stående solen färgar graniten och havet i varma gyllene toner medan dagen långsamt blir stillare.
Sedan sitter vi bara där.
Med doften av rök i kläderna.
Med trötta armar efter paddlingen.
Med en kopp kaffe i händerna.
Och med den där stilla känslan som är så svår att sätta ord på.
Kanske är det just därför vi ger oss ut.
Inte bara för kanoten.
Inte bara för bågen.
Mellan skären.