Under bar himmel

Det finns kvällar då jag inte ens reser tältet. Jag lägger bara den tjocka, uppblåsbara liggunderlaget på en jämn fläck mossa, tillräckligt nära vattnet för att höra det hela natten, tillräckligt långt bort för att skvätten aldrig når mig.

Så snart mörkret faller tillhör himlen stjärnorna igen – så många att jag ibland slutar leta efter enskilda och istället betraktar helheten, som en yta snarare än separata punkter.

Som magiskt dragen söker jag först Nordstjärnan, min Polaris, innan jag återigen förlorar mig i hela stjärnprakten.

Bågen ligger bredvid mig, lutad mot en sten. Axeln minns fortfarande dagen. Nu finns den bara där, mer sällskap än verktyg.

Jag kokar mig ännu en kopp kaffe på den lilla brännaren, lyssnar på lågans tysta fräsande mot den övriga tystnaden.
Ångan stiger rakt upp, ingen vind ikväll, och för ett ögonblick kan jag ägna värmen i mina händer lika mycket uppmärksamhet som stjärnorna ovanför mig.
Någon gång, medan jag ligger där, suddas gränsen mellan att vara vaken och att somna ut.
Stjärnorna flyter lite, vattnets sus blir en jämn grund som allt annat vilar på. Jag tänker inte på något särskilt. Det är sällsynt nog att jag lägger märke till det när det händer.

På morgonen vaknade jag av nattens kylknäpp, långt innan väckarklockan hade behövt göra det.
Himlen är fortfarande grå, det första ljuset knappt mer än en aning ovanför träden.
Jag blir liggande, trots att jag är vaken, för jag vet att just den här övergången – från natt till morgon, från sömn till vakenhet, under bar himmel – är något jag aldrig kommer att uppleva i någon säng.

Mellan sömn och vakenhet.

Mellan himmel och jord.

Mellan vila och uppbrott.