Jag ville skriva till dig sedan jag vaknade i morse och luften redan doftade av full sommar, varm och tung, med det där speciella ljuset som bara finns vid den här tiden i juli.
Jag gav mig ut tidigt, innan någon annan var vaken. Vid det här laget känner jag stigarna mellan öarna så väl att jag nästan skulle hitta dem blint – de smala passagerna där vattnet mellan två klippor knappt är bredare än kanoten, ställena där man måste sakta ner för att botten kommer närmare än man tror.
Jag kunde inte låta bli att tänka på dig, på den eftermiddagen vi paddlade här tillsammans och du sa att du kunde tänka dig att stanna för alltid mellan de här öarna. Jag sa ingenting då. Jag tror jag bara ville höra meningen, utan att svara på den.
Bågen låg bara bredvid mig idag igen. Jag tog inte ens upp den ur fodralet. Ibland behöver man ingen pil för att veta att man är på rätt plats.
Jag stannade vid en av de små vikarna där vattnet är så klart att man skulle kunna räkna botten om man ville. Jag satt där en stund och föreställde mig hur det skulle vara om du satt bredvid mig nu, utan att vi behövde säga något. Viss tystnad behöver ingen förklaring. Den bara finns där, som vattnet, som tallarna, som den tysta stigen mellan öarna som jag gick ensam igen idag, men inte riktigt kände mig ensam på.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att visa dig det här. Kanske stannar det bara här – några rader, skrivna en morgon mitt i sommaren, till någon som kanske aldrig kommer att gå de här stigarna, men som ändå alltid följer med, när jag går dem.
Mellan närhet och distans.
Mellan minne och nutid.
Mellan att tala och att tiga.
