Det finns ett ställe i viken, inte hundra meter från bryggan, där eftermiddagsljuset faller på vattnet i exakt rätt vinkel. Under några minuter slutar ytan vara en spegel och blir istället genomskinlig, som om man kunde se ända ner till botten, fast man inte kan det.
Vid det här laget känner jag de här minuterna nästan utantill. Jag vet vilken dag i augusti ljuset börjar bli flackare, när det börjar övergå från gult till orange. Jag har lärt mig att vara där i tid – inte för att jag försöker uppnå något, utan för att jag inte vill missa den korta stund då vattnet slutar vara bara vatten.
Bågen ligger bredvid mig i båten, orörd. Idag är inte en av de dagar då jag vill skjuta. Idag räcker det att sitta stilla och se hur ljuset långsamt lägger sig över vågorna, hur det ritar upp klippornas kanter innan det vandrar vidare, letar sig fram till nästa vik.
Jag tänker på de ställen där vatten och ljus möts utan att någonsin riktigt blandas. Som två saker som hör ihop utan att bli ett. Kanske är det därför jag kommer tillbaka hit. Inte bara för vattnets skull. Inte bara för ljusets skull. Utan för detta korta ögonblick då båda finns samtidigt, innan de faller isär igen.
Till slut försvinner ljuset bakom träden på andra sidan viken, och vattnet blir återigen det det var innan – mörkt, ogenomskinligt, vanligt. Jag sitter kvar en stund till, trots att det är över. Så som man ibland sitter kvar efter att en sång tagit slut, för att tystnaden efteråt fortfarande hör till musiken.
Jag paddlar inte iväg förrän kylan kryper in genom jackan. På vägen tillbaka tänker jag: det finns saker man inte kan hålla fast vid, hur ofta man än försöker vara där i tid. Man kan bara vara närvarande när de händer, och sedan lära sig leva med det som blir kvar – en känsla, ingen bild.
Mellan ljus och vatten.
Mellan ankomst och försvinnande.
Mellan väntan och att släppa taget.
