Vinden kom tidigare idag än väntat. Jag hade räknat med en lugn utfärd, men redan halvvägs till viken hade den redan tilltagit, ryckte i jackan, fick kanoten att gunga lätt, som om den gjorde motstånd mot något jag inte kunde se.
Jag fortsatte ändå. Det finns dagar då motstånd inte stör, utan gör saker tydligare. Vinden tvingar en att paddla mer precist, att sätta varje tag mer medvetet, inte av kraft utan av precision.
Väl framme vid ön söker jag skydd bakom ett stort granitblock, grått och ärrat av hundra års väder. Där, i lä, blir det plötsligt tyst, som om stenen hade dragit en egen zon runt sig där ingenting längre når fram till den.
Jag lutar bågen mot klippan. Idag skjuter jag inte mot vinden – det vore inget ärligt mål, bara en kamp mot något jag inte kan kontrollera. Istället sätter jag mig bredvid bågen, ryggen mot den varma stenen, och lyssnar på hur vinden far genom tallarna uppe på höjden. Ett ljud som tusen röster som viskar samtidigt, ingen enskild går att urskilja.
Graniten under mig har lagrat dagens sol. Jag känner värmen genom jackan medan vinden drar över mig utan att egentligen nå mig. Två krafter som inte har något med varandra att göra, och jag sitter precis mitt emellan.
Jag tänker på hur ofta jag har försökt kontrollera saker som inte går att kontrollera. Vinden frågar ingen om lov. Graniten säger inte emot den, den bara håller stånd, tålmodigt, i århundraden. Kanske är det eftermiddagens egentliga lärdom: inte allt motstånd kräver ett svar. Ibland räcker det att bara finnas kvar.
När jag senare paddlar tillbaka har vinden mojnat något, men den följer mig hela vägen, trycker mot ena sidan av kanoten, tvingar fram en liten omväg. Jag låter det ske. Den raka vägen är inte den rätta idag.
Mellan vind och granit.
Mellan motstånd och stillhet.
Mellan kontroll och tillit.
