Livet mellan skären

Ibland får jag frågan varför just här. Varför skärgården utanför Stockholm.
Varför inte någon annanstans.
Jag tror inte svaret finns på någon karta.
Mellan skären förändras världen lite grann. Inte högljutt. Inte plötsligt. Nästan omärkligt.
Vinden är med och bestämmer hur dagen börjar. Vattnet berättar om en storm har dragit förbi. Ljuset vandrar över klipporna och får till och med välkända stigar att se lite annorlunda ut varje dag.
Man börjar gå långsammare, utan att ha bestämt sig för det. Inte för att man har tid. Utan för att platsen ger tiden tillbaka.
Jag gillar att inget här kräver uppmärksamhet. De gamla tallarna står bara där. Båtarna gungar tålmodigt vid sina bryggor. Måsar kretsar över vattnet, som om de aldrig gjort något annat.
Det är en stilla skönhet. En som aldrig påtvingar sig.

Kanske var det Nordstjärnan som drog mig hit. Mellan skären behöver jag inte längre söka. Det räcker att finnas här.

Ibland, när ljuset blir så vackert att det nästan gör ont, önskar jag att någon satt bredvid mig och såg det.
Inte för att jag inte räcker till på egen hand. Utan för att viss skönhet först blir hel när den delas.
Ögon som möter mina, i samma stund, på samma färg i vattnet. En mening som inte behöver sägas, för att det man ser redan gör den överflödig.
Jag föreställer mig då hur det skulle vara – inte att leva annorlunda, bara att inte vara riktigt så ensam om det. Och den tanken stannar ibland kvar längre än jag skulle önska, tills jag märker att stjärnorna för länge sedan vandrat vidare, och jag fortfarande sitter kvar.

Kanske är det vad det betyder att leva mellan skären.

Mellan ankomst och tillhörighet.

Mellan sökande och varande.

Mellan längtan och att räcka till.